Av Johan Theodorsson • Berättare, dramapedagog och styrelsemedlem i BNÖ                                    Om hur Berättarnätet Öst och Stockholms stadsmuseum ingick berättarpartnerskap

Mål

  • Att hitta en central plats i Stockholm som passar för muntligt berättande
  • Att skapa tillfällen för BNÖs medlemmar att berätta
  • Att det ska vara arvoderat

Huvudpersoner

  • Johan Theodorsson –Huvudidé, projektansvarig och styrelsemedlem i BNÖ
  • Marina Granlund – Projektansvarig och styrelsemedlem i BNÖ
  • Philippa Norman– Programproducent Stadsmuséet
  • Hans Öjmyr– Utställningschef Stadsmuséet
  • Berättarna – Maria, Pelle, Marianne, Bosse, Helen och Jörgen

Förankra i föreningen

Jag har varit mycket på Stadsmuséet. Det är gratis, det ligger centralt vid Slussen, det är barnvänligt och dessutom har de ett mycket trevligt kafé. Inte minst på sommaren när man kan sitta utomhus på Ryssgården. Bra egenskaper för berättarkvällar, i alla fall påstående ett, två och fyra. I februari 2011 blev jag invald i styrelsen för BNÖ. Som ny ville jag visa framfötterna och komma med bra idéer. Jag ville också skapa tillfällen att berätta för mig själv och andra, en viktig drivkraft. Därför lanserade jag idén på ett styrelsemöte att försöka hitta ett samarbete med Stockholms stadsmuseum. Ja, sa de.

Första mötet – lokal och tider

Jag ringde således upp muséet och fick prata med Hans Öjmyr, Utställningschef. Jag hade tur, han var intresserad av berättande och hade till och med funderat på hur det skulle kunna ske på muséet och här kom jag passande nog med en lösning. Vi bokade ett möte och då kom även Philippa Norman med som är Programproducent på muséet. De gillade huvuddragen i idén och framförallt den litet lättsammare Duellen som är en berättarform där två berättare försöker bräcka varandra inom något tema. Hans dröm var att ha berättarkvällar varje torsdag, muséets enda kvällsöppna dag, samt att engagera de Stockholmskännare som sitter i deras arkiv att berätta. Ja, varför inte? Vi nöjde oss med tre berättarkvällar och utan Stockholmskännarna denna gång. Vi bestämde att lokalen skulle bli den dunkla Källarstugan som ångade av historier i väggarna och att tiden skulle vara en timma på kvällstid.

Från muséets håll var naturligtvis Stockholmsberättelser ett krav. Det passade utmärkt och skulle bli en bra utmaning för BNÖs kompetenta berättare. Dessutom drev jag på att det skulle vara ett tema varje gång. Det var ett mycket medvetet val. Jag ville att Stadsmuséet skulle vara engagerade i projektet och tillsammans med oss välja tema för kvällarna.

Projektgruppen tar form

Nu gick projektet vidare i föreningen och Marina Granlund från styrelsen hoppade på som projektansvarig tillsammans med mig. Vi hade ett antal möten där vi funderade på teman att föreslå för Philippa som nu var den som vi kommunicerade mest med från muséet. Dessutom jobbade vi vidare på formen. Hur många berättare? Vem gör duellen? Först hade jag tänkt mig själv som ensam berättarguide under varje kväll och att Marina skulle vara med som berättare första gången. Hur kunde jag tänka så fel? Om Marina skulle vara lika engagerad i projektet som kan jag ju inte ge henne en biroll utan vi måste spela på lika villkor. Vi bestämde att vi skulle vara berättarciceroner båda två, vid alla tre berättarkvällarna. Det var det bästa som kunde hända projektet. Från att ha varit TVÅ JAG blev Marina och jag ETT VI