8-12 juni 2014 var berättare från hela Europa samlade till konferens i Sverige. Här ger vi alla del av Dokumentationen av konferesen:
Söndag 8 juni 2014.
Under hela dagen har människor anlänt, checkat in och installerat sig på Stiftsgården eller Medlefors i Skellefteå. Klockan åtta möts alla utanför Stiftsgården och promenerar tillsammans ned mot den röda Lejonströmsbron där vi följer älven en kort bit och går över till Rovön. Varje deltagare har med sig något ät eller drickbart, ett smakprov ifrån sitt hemland, dessa arrangeras nu på stora dukar som bretts ut i gräset. Mat och dryck ifrån hela Europa trängs sida vid sida liksom de 80 hungriga människor: ivriga att lära känna varandra och att få smaka något nytt, oväntat och definitivt minnesvärt. Myggen smyger omkring öron och nackar medan vi presenterar våra korvar, ost, dolmar och spettekakor. Det blir berättelser om druvor, choklad, räkfiske och kaviartuber ibland alla dessa varianter av bröd, kött, dryck och mängder av godis! Vi möts, äter och hälsar, så som det står i programmet: meet, eat and greet. Kvällen är kall men vacker, tänk om någon tagit med en gitarr, då en brasa tänds är sången förstås oundviklig och avbryts endast av tre midnattssimmare som nog inte väntat sig att älven skulle vara riktigt så grund. Kvällen övergår till natt, men det märks knappt utan mörkrets självklara medverkan. Trötta resande drar sig undan och till sist har samtliga människor och mygg mättats, de som blir kvar fyller sopsäckar och bär filtar tillbaka upp för backen. Det är dags att försöka sova lite inför den verkliga invigningen av FEST 2014.
Måndag 9 juni 2014 – En blick bakåt.
Måndag morgon samlas 90 deltagare från 19 olika länder i Brandellsalen på Stiftsgården till ljudet av Marianne Folkedotters kulning ackompanjerat av Greger Ottossons munspel. Våra värdar från Västerbotten hälsar alla välkomna till Skellefteå, det har gått ett år sedan detta vallrop sjöng över Rom; då alla medlemmar av FEST inbjöds att komma till Sverige. Rose- Marie Lindfors, Malin Åberg, Jonas Lundkvist, Robert Herrala och Anders Wikström presenterar programmet och platsen för årets konferens med temat berättande i rörelse, vilket innebär mycket berättande och rörelse. Konferensen kommer att röra sig mellan Skellefteå, Malå och Umeå, och deltagarna kommer att färdas med den. Det kommer att ställas frågor, t ex vart är vi på väg? I vilken riktning rör sig Europa just nu? Frågor som är en god startpunkt för rörelse.
Därefter presenterar och förklarar Mats Rehnman landet Sverige och den svenska kulturen. Eftersom de flesta av deltagarna inte är vikingar utan ”ruttna sillar” tänker Mats göra något åt detta. Vad som följer är en mäktig invigningsceremoni där svenska flaggor på tandpetare används som svärd för att besegra drakar medan vi sjunger ”oh ge mig lite sodavatten, sodavatten PUNSCH!” Döda drakar i form av blågula ballongrester täcker sedan golvet, vi känner oss starka och oövervinnerliga som vikingar så nu fortsätter programmet.
En kort uppdatering av Guy Tilkin följer, han talar om FEST: dess struktur och frågor som uppkommit efter förra årets konferens i Rom. En av dessa var hur vi håller kontakt, Davide Bardi förklarar hur detta blev en startpunkt för en ny FEST hemsida som kommer att bli både konstnärlig och diplomatisk för att gynna och glädja alla. En av sidans funktioner är biblioteket, här kan medlemmar utbyta upplevelser och idéer genom att ladda upp dokument
och dela med sig av projekt och historier. Biblioteket blir ett öppet forum för alla som vill dela viktiga såväl som mindre viktiga händelser för allas intresse och nöje. Allt innehåll ska vara på engelska, Websidan är länkad till sociala media, vilket innebär att uppdateringar kan delas på Facebook och Twitter. Vidare kommer hemsidan ha sitt eget ”torg” som blir en mötesplats där medlemmar kan hålla kontakt med varandra. Sidan är under konstruktion och i stort behov av människor med expertis inom web-design och andra relevanta kunskaper.
Efter en kortare paus bjuder Mats Rehnman oss att blicka bakåt i tiden för att sedan se framtiden. Han beräknar att samtliga närvarande i genomsnitt varit engagerade med berättande i elva år, tillsammans har vi alltså mer än tusen års erfarenhet och kunskap! Mats tar oss med tillbaka till ursprungsspråkens början, han guidar oss genom historiskt utvecklande av kommunikation och berättande. Berättelser är en viktig faktor i utvecklandet av språk och samhällen. Berättelser är ofta universella: barn vill höra samma saga om och om igen, sagor ifrån olika delar av världen liknar ofta varandra, vi berättar gärna samma slags berättelser. 
Ett nutida exempel på det är filmindustrin som återanvänder många berättelser och teman med varierande stilar och klär om dessa historier i ny dräkt, vi är alltså mer kopplade till det förflutna än vi tror.
Hjulet ses som mänsklighetens viktigaste uppfinning, men berättelser för oss längre än de sträckor hjulet rör sig över. Det är värt att tänka på detta, i vår högteknologiska värld, att ingenting kan konkurrera med den teknologi vi bär inom oss: förmågan att ta in, och berätta. När vi förälskar oss i berättandet är det oss själva vi förälskar oss i. Berättandet kopplar oss samman med den muntliga versionen vi redan har inom oss. Frågan är hur hittar vi rikedomen till våra röster, den som hjälper oss förmedla vind, doft och en tigers tassande steg. Människor är programmerade till att berätta, vi behöver bara väcka denna förmåga. Vi är Homo-Narratives!
Coppelie Cocq: berättelser i omlopp.
Coppelie Cocq, forskare inom samisk berättarkonst och folkloristik, talar om ett antal olika funktioner som berättande har inom samisk kultur. Berättelser kan varna för farligheter, förklara det oförklarliga, undervisa och även bidra till människors identitet. Coppelie introducerar två vanliga karaktärer ur samiska sagor: Stállu – halvdemonen, och hans fru Leftak, de suger blod och äter barn men är båda väldigt dumma och lättlurade. Det är samerna som vinner i sagorna om Stállu och Leftak, och detta budskap inger ett hopp som överlevt ända till nutid. Dagens bestar i samiska nutidsberättelser kan alltmer beskrivas som skogsoch gruvföretag, Coppelie visar exempel på demonstrationsplakat och uppdateringar på Facebook som hänvisar till gamla Stállusagor med budskapet att antagonisten alltid har och kommer att kunna besegras.
Sagor där motståndare besegras används även till att förklara och förknippa människor till speciella platser och naturen; en saga beskriver hur banditer blir lurade och knuffade nedför en brant, banditernas blod färgar då stenarna längs berget röda och detta förklarar varför stenarna på den platsen än idag har en distinkt röd färg.
Samisk berättartradition har till viss del hållits vid liv tack vare teknologi, Coppelie visar en websida ifrån utbildningsradion där barn kan följa en berättelse på en interaktiv sida som innehåller inspelningar, frågor samt uppgifter att lösa. Detta är ett sätt att hålla berättelser aktuella och relevanta, men hon understryker också vikten av ansvar och engagemang som krävs för att motta och bevara en berättelse. Presentationen avslutas med ett citat av Amy
Shuman: ”Stories must travel beyond their owners to do some kind of cultural work.”
Berättelser blir allmängiltiga när lyssnaren får associera och empatisera utifrån egna erfarenheter, och berättelser som färdas och cirkulerar bortom här och nu har en chans att leva vidare och bli tidlösa.
Efter en fikapaus delar vi in oss i fem mindre grupper för att diskutera morgonens seminarier i jakt på frågor som kan föra oss framåt. En timma senare samlas alla åter i Brandellsalen där grupperna får dela med sig av sina reflektioner och de frågor som uppstod i samtalen. En kort sammanfattning av dessa:
Berättelsen bakom orden: vad är det egentligen vi förstår?
Frånvaro och närvaro – hur mindre kan berätta mer.
Att förstå bortom språket, genom andra vägar av berättande.
Språket vi själva konstruerar, med ord som knyter an bortom ords betydelse.
Att lyssna och förstå sådant du inte språkligen förstår: vad är skillnaden mellan förståelse och upplevelse?
Berättelsers relevans: varför är unga människor inte intresserade av berättande fastän vi alla har något att berätta? Ungdomar kommer hellre för att höra nya berättelser än gamla, vi behöver förstå att vi som berättare kommunicerar med människor, under berättelsens gång förändras vi själva. Berättare har ett ansvar att hålla traditionen vid liv, men också att förnya konstformen och fortsätta skapa och uppmuntra nya berättelser. Vi måste fortsätta berätta traditionella 
historier men samtidigt göra plats för nya. Vi har många frågor!
Berättande: underhållning eller engagemang? Vem har rätten att berätta våra berättelser? Underhållning är inte nödvändigtvis något ytligt, på grekiska betyder ordet träning för själen. Sagor ifrån hela världen liknar varandra, liksom människorna som berättar dem.
Hur berättelser relaterats till samhällen förr i tiden. Finns det i vårt samhälle ett behov av nya epos? En berättare är en lyssnare och måste vara flexibel så att berättelsen kan passa publiken.
Hur tränar vi vårt lyssnande och blir modiga? Varför berättar vi?
Skillnaden mellan att förstå och uppleva. Att förstå (understand) stå under, att färdas med berättelsen. Vi utforskade olika meningar av ordet förstå i de olika språken gruppens medlemmar talar.
Oskuldsfullheten i att vara människa medan vi lyssnar.
Vad får människor till att lyssna och att uppleva något?
Reflektioner på de olika tillvägagångssätten som använts av morgonens talare.
Vikten och värdet av samarbete mellan berättare och akademiker, vi vill ha dem med oss, och det kommer att blir en fantastisk utmaning att få ett sådant samarbete att fungera.
Vad var det för mening med att förälska sig (i berättande)?
Vad är viktigt att berätta?
En presentation av Västerbotten, berättarnas län – ett projekt som involverar och
sammankopplar berättare, berättarorganisationer och regionala organisationer som museum, teater, berättarfestivalen och kulturturism.
Anders Karlsson, projektledare för Västerbotten berättarnas län, berättar om hur allt började för honom under en berättarföreställning där orden skapade bilder i hans huvud och gick rakt in i hjärtat, det var början på en kärlekshistoria som väckte en idé: tänk om vi skulle använda historier istället för broschyrer, skyltar och utställningar vid Västerbottens museum?
Robert Herrala från Västerbottensteatern såg en positiv förändring efter att teatern börjat engagera bygdens berättare, då de skapade föreställningar där publiken kunde känna igen sig själva. Teatern förändrades; från att ha varit en ö av finkultur blev den istället folkets teater tack vare samarbetet med berättare och den har nu sin egen berättarensemble.
Marianne Folkedotter från Västerbottens Museum innehar den unika titeln
berättarantikvarie, hennes jobb vid museet är inte att samla och arkivera historier från länet, fokus ligger istället på att involvera människor och få dem intresserade i berättande så att traditionen kan stärkas och utvecklas för att hållas vid liv. Posten som berättarantikvarie var till en början ett treårigt projekt som finansierades av Svenska Kulturrådet, numera är det en fast tjänst vid museet. Västerbottens museum anordnar berättarföreställningar runt om i länet,
med målet att utforska berättande på ett kreativt sätt, och samtidigt tillföra intresse och värde åt en historisk plats.
Jonas Lundkvist, producent för den årliga berättarfestivalen i Skellefteå talar om sitt arbete med att organisera festivalen sedan den startade 2009. Festivalen är en vecka lång och numera erbjuds även en två dagars konferens i muntligt berättande. Berättarfestivalen kännetecknas av sin stora bredd både vad gäller innehåll och dess medverkande. Festivalens nyckelord är samverkan och samarbete; den är en mötesplats för berättande och berättare.
Medan Umeå har utropats till kulturhuvudstad 2014 har Skellefteå utropat sig till berättarnas stad. Detta projekt som leds av Marie Mandalh, ska överbrygga klyftan mellan kultur och turism, och samtidigt främja Skellefteå som en attraktiv plats att bo och besöka, en levande plats som sjuder av kultur och berättelser, där människor kan bli berättare och till och med leva på det.
Slutligen förklarar Rose-Marie Lindfors från Skellefteå Berättarförening hur deras historia började med frågan: ”jag har en berättelse, var kan jag berätta den?” Det var efter en berättarkväll på biblioteket, och frågan belyste behovet av en mötesplats där människor kunde dela och utbyta historier. Resultatet blev gruppen Your Culture Shows som startade med tanken att om du berättar din historia kan den synliggöra din kultur. Namnet kändes dock krångligt och byttes så småningom till Skellefteå Berättarförening. Föreningen som har medlemmar från många olika länder och kulturer har som målsättning att ge människor en
möjlighet att berätta samt en plats att berätta på.
I tre mindre grupper dyker deltagarna djupare in bland de frågor som presenterats av Västerbotten Berättarnas Län.
Grupp 1, med Västerbottens teater och museum, ställer frågor och lär mer om vilka slags berättelser som berättas i denna del av Sverige, om hur lokalhistoria och det förflutna har präglat människorna och deras berättelser. Teaterns föreställningar innehåller ofta berättelser om människor som levde i länet för ungefär hundra år sedan, men det är inte bara en historielektion eftersom det handlar om ämnen som är relevanta än idag: vanliga frågor om livet, döden och kärleken. Berättelserna är både sanna och påhittade, det viktiga är att även om det inte är sant så ska publiken känna att det skulle kunna vara det. Många av berättelserna utförs på bondska, som en gång varit förbjudet och nu är ett utdöende språk. Dialekten gör något med både talare och publik, den ger historierna djup och trovärdighet. Detta är något många av konferensdeltagarna kan relatera till: Sverige är inte det enda Europeiska landet där dialekt länge varit något som setts ha lägre status och numera nästan är bortglömt, något som
sällan används på teaterscener.
Grupp 2 med Skellefteå Berättarförening diskuterar berättande som ett verktyg för glädje, lärande och integration. Berättarföreningen delar sina erfarenheter av hur de skapat en mötesplats för gamla och nya innevånare i staden, med målet att lära känna, dela förmågor, ta hand om varandra, samt skapa ett starkt samhälle. Några exempel på det vida spektrum av deras engagemang är medverkan i SFI- svenska för invandrare, integrationsprojekt, kulturarv,
berättarkvällar samt berättande för barn och ungdom. Det blir sedan gruppdiskussion där alla delar erfarenheter och upplevelser från minnesvärda berättarmöten.
Grupp 3 lär mer om hur organisatörerna bakom Berättarfestivalen och Skellefteå – berättarnas stad har arbetat och hur det var möjligt att uppnå alla mål i samarbetet med politiker och andra organisationer. Vikten av att ha en klar vision och handlingsplan kombinerat med tålamod och uthållighet för att genomföra och driva en fråga och åstadkomma ett resultat. Värdet och styrkan i att själv utnämna sig till berättarnas stad, inte bara som ett varumärke utan även ett sätt att skapa inbördes stolthet och en självuppfyllande profetia som hjälpte att driva projektet framåt. Att involvera professionella organisatörer i kreativa projekt har förenklat många processer, samtidigt är det viktigt att konstnärer och berättare inkluderas i planering och i beslutsfattning.
På kvällen bjuder Skellefteå kommun på en trerätters middag på Stiftsgården.
Kommunfullmäktiges ordförande Ann-Christin Westerlund välkomnar alla deltagare och uttrycker sin uppskattning för alla gäster och det viktiga arbete varje berättare bidrar till. Ann-Christin råder samtliga att försöka somna senare, även om det inte blir mörkt. Anna-Lena Lundmark, kulturchef, berättar om Skellefteås sociala arv av ”can do”, sprunget ur en plats där det krävs handling om saker ska bli gjorda. Skellefteå – berättarnas stad, är ett exempel på hur Skellefteå får saker gjorda genom att använda det som redan funnits till hands, men inte nödvändigtvis kommit i ordning. Genom att utropa Skellefteå till berättarnas stad har ljuset riktats mot allt det som finns omkring oss, och scenen står redo med historier som berör kärnan av vårt mentala landskap, berättelser som handlar om oss.
Efter renkött och röding, serverat med Västerbottensost, underhåller Thomas Andersson och Greger Ottoson på fiol och munspel. De bjuder på en lättsam melodi om arbete och palt, följt av en hjärtskärande bit presenterad som livet i löpgravarna.
Svenska berättelser efter maten. Alla deltagare samlas utanför Stiftsgården och delas in i grupper som leds av en medlem ur Berättarnätet Sverige – BNS, därpå ger vi oss iväg ut i den kyligt fuktiga natten för berättarvandring. 20 svenska berättare bjuder på en blandning av lokalhistoria, berättelser om oknytt och vad som gömmer sig i svenska skogar, spökhistorier, skrönor, personliga och moraliska historier. Trots regn och kyla blir det en fin guidning genom närområdet såväl som den svenska berättartraditionen.
Tisdag 10 juni – Här och Nu
Två bussar lämnar Skellefteå strax efter klockan nio på morgonen, destinationen är Malå och Koppsele. Ombord på bussarna uppmuntras alla resenärer att sätta sig bredvid någon de inte känner, och helst se till att varje par består av en svensk. Vägen mot Malå är kantad av ändlös granskog, vi reser inåt landet mot länsgränsen, längs vägen syns en ensam älg vid vägkanten och en liten stund senare får vi se en vit ren med kalv.
Resan ger fina tillfällen för samtal och möjligheten att lära känna nya människor. Plötsligt ljuder en koskälla och genast plockar alla svenska resenärer upp sina små föremål, de som alla deltagare ombetts ha med i fickan tillsammans med en historia. Föremålet visas upp för medresenären som samtidigt får höra den tillhörande berättelsen. Efter att båda passagerare delat med sig av sina berättelser får alla möjlighet att byta plats så att berättandet
kan fortsätta och historierna får spridas genom bussen. Bussresan var trevlig, vi hann prata och berätta. Vi fick möjlighet att introducera oss själva som berättare. Efter ett kort besök på hotellet där alla ska sova, går färden vidare rakt 
in i skogen, så småningom tar vägen slut och färden fortsätter till fots. Längs en smal stig kantad med våta lingon och blåbärsris möts vi av Jörgen Stenberg som hälsar gruppen välkommen och leder oss på en vandring genom skogen. Jörgen är en av eldsjälarna som jobbar med att restaurera och bevara en samisk boplats i Koppsele naturreservat. På vår väg genom skogen pekar Jörgen ut var andra boplatser kan ha stått, han visar stenringar som indikerar att matlagning utförts och han berättar om hur vi ska föra oss när vi stiger in i en kåta för att undvika att kliva rakt in i eldstaden eller sätta oss på fel plats. Vi vandrar förbi vackra mossdekorerade stenar, hör en gök och beundrar främmande svampar, alltmedan Jörgen berättar om platsen: om heliga gudinnor och jojk, något han ger oss många exempel på under vandringen trots att hans mobiltelefon envist ringer och vi undrar om en av de där gudinnorna kanske har något viktigt
att meddela. Halvvägs genom skogen passerar vi en bäck, där får alla varsin kopp och chansen att smaka vatten direkt ur källan.
Koppsele är en mycket stilla och rogivande plats i en glänta intill Malån. Att komma hit är en total omställning efter måndagens välfyllda konferensschema; vi köar i väntan på soppa och bröd, finner en torr plats att sitta och äta vår mat medan myggen festar på oss, samtidigt som kaffet kokar i tunga pannor direkt på elden. Här har vi tid för samtal och tankar, tid för nya bekantskaper såväl som gamla, allt ryms på denna plats som tycks gå enligt sin egen takt.
Senare, i mindre grupper, får alla möjlighet att lära mer om Samisk kultur: om renskötsel, jojk, shamanism, hantverk och byggnadskonst. Det är fritt för varje deltagare att vandra runt och ta del av alla aktiviteter eller att sitta och smälta intrycken från dagen om så önskas.
Många deltagare upplever denna dag som något fantastiskt och inspirerande; att vara i naturen, långt ifrån schema och klockslag som ska följas, med tid att vara, tänka och prata. Somliga finner dagen lite lång: det kunde ha varit mer aktivitet med praktiskt deltagande. Vad har detta med berättande att göra? Hör detta hemma på en berättarkonferens? Jag är inte säker på om vi är berättare eller turister. Det är en dag fylld av intressanta krockar – av gammalt och nytt – där historiska byggnader återskapas med hjälp av både yxa och motorsåg, maten tillagas över eld men serveras i kåsor av plast, där mobiltelefoner ringer i skogen mitt i en jojk. Många nya berättelser blev till den här dagen. Jag hade aldrig upplevt något liknande om jag inte kommit hit till FEST.
Blandningen av gammalt och nytt är något som gör ett intryck denna dag; Lii Andersson i en workshop om hantverk visar sin grupp hur traditionell klädessömnad går till enligt gamla mönster och former med hjälp av moderna material och tyger, detta innebär att hantverket kontinuerligt förnyas. Det handlar inte bara om att bevara det gamla, det är utövandet och förnyandet av konsten som håller den levande och säkrar traditionernas överlevnad. Detta var
en fint presenterad dag. Den gav mig så många nya idéer. Det var roligt att lära något nytt: att få vara i skogen och uppleva en annan kultur.
Ett bestående intryck efter Lotta Svenssons promenad genom skogen där ämnet är botanik och shamanism är att våga prova sig fram. Hon sa: gå försiktigt och prova dig fram, känn efter och se vad som fungerar för just dig. Detta handlar inte bara om örter, det är även något som Jörgen förmedlar i sin jojk-workshop. 
Det finns inget sätt att lära någon att jojka, det måste komma inifrån. Jörgen menar att vi alla har jojken inom oss, det är något vi själva måste utforska och upptäcka på egen hand. Jörgen berör många den här dagen. Hans djup och
hans känsla. Jojk är ett sätt att förmedla känslor, en historia, även människor och djur – allt du vill uttrycka kan uttryckas i jojk. Vi får lära oss att det finns en jojk för varje tillfälle – till och med hat-jojk. Det finns praktisk jojk som lugnar barn och hjälper dem att somna, det finns jojk som lugnar renar och en som får dem att förflytta sig snabbare, ”den funkar även på bilen”. Skämt och allvar blandar sig naturligt när Jörgen berättar, mest slående är hans trygghet bland ämnen som är känsliga, han påminner oss om vikten av känslor och att våga
blicka inåt för att finna det som behöver utryckas. Slutligen delar Jörgen med sig av en jojk som representerar hans egen son, kärleken i hans röst fyller det lilla tältet där vi sitter och tonerna går rakt in i våra hjärtan.
Jag är ännu inte riktigt säker på vad den här dagen var, men jag ser den som en gåva! Oavsett om dagen i Koppsele var relevant i programmet för en berättarkonferens så är det en dag som spenderas helt och fullt i nuet, det är en hel dag som rymmer tankar, samtal och reflektioner, långt ifrån trafikbuller och stress. En dag bland tallar och mygg, en dag som luktar mossa och rökiga brasor. En dag bland likasinnade, på berättelsernas hemmaplan. Det är en dag vi ska minnas och berätta om, en dag till att fundera över vilka vi är som människor,
en dag att lära känna människorna omkring oss. Mitt första intryck var: det här kommer att bli en guidad turisttur, men nu inser jag att det här har varit ett möte mellan människor såväl som kulturer.
Onsdag 11 juni – En blick mot framtiden.
Resan fortsätter efter en god frukost, vi tar med oss nya idéer, vänskaper, myggbett och minnen av midnattssol och oändliga skogar. Bussarna stannar till för ett kort uppehåll vid Mårdseleforsen, där hinner vi beundra vattnets kraft och välja ut en sten som ska läggas nära hjärtat och laddas med ett ord som kan 
summera årets konferens. Vi anländer mitt på dagen till Västerbottens museum på Gammlia i Umeå där det finns tid att landa och se sig omkring en stund innan lunch serveras utomhus på dansbanan. Efter lunch samlas alla i museets hörsal där Anders Karlsson inleder en diskussion om berättandets framtid i Europa. Anders tror på berättandes viktiga roll i samhällsutveckling, som ett hjälpmedel för integration; för att människor ska lära känna varandra och samtidigt kunna stärka sin identitet och rötter genom berättandet. Tillsammans skapar vi en bättre värld!
Raymond Den Boestert ställer sedan frågan: var passar europeiskt berättande in i detta europeiska pussel? Med tanke på de vindar som blåser genom Europa idag, vår värld som förändras i allt snabbare takt, måste vi ställa frågorna och inte bara söka efter svaren. Vi är alla del av samma gemenskap/samhälle.
Abbi Patrix uttrycker sin rädsla för hur Europa krymper: varje dag är ett bevis på vår ignorans. Davide Bardi säger: det räcker inte att mötas, vi måste lära känna varandra för att förstå varandra. Om du har tagit del av en annan människas berättelse kan du inte låta bli känna kärlek för dem. Bruno la Salle håller med: vi är förlorade utan berättelser. Många regeringar behandlar oss med förakt, hur kan vi hitta ett språk genom berättelser som gör allting bra? Slutligen delar Amanda Glans med sig av sina tankar om hur Europas berättelse hastigt håller på att förändras. Åt vilket håll är vi på väg? Berättelser kommer alltid att delas,
så varför är just våra viktiga? Andra krafter berättar sina historier, detta är kraftfulla berättelser med makten att avhumanisera andra människor. Kanske vi behöver lyssna till dessa historier, vilka är berättelserna som kommer ur rädsla och ignorans? Kanske är det dags att lyssna till dem och vända blicken mot oss själva för att se vår del i situationen.
Efter diskussionen är det dags för Eva Andersson från Sagomuseet i Ljungby att berätta sin historia om hur det hela började som en saga, växte till en festival som nu pågått i 25 år, och utvecklats genom mängder av aktiviteter som berättarbussar, MC-berättande, och skattjakter som leder till en berättelse via telefon. Detta har resulterat i att Ljungby och Berättarnätet Kronoberg har blivit ackrediterat av UNESCO för sitt arbete med att lyfta och bevara det immateriella kulturarvet. Denna fina utmärkelse innebär att Ljungbys berättare får möjligheten att påverka vad som nomineras till UNESCOs världsarvslista för immateriellt kulturarv, samtidigt kommer de att fungera som en förebild för andra organisationer som arbetar med bevarandet av kulturella traditioner. Eva bjuder på en presentation som strålar av värme, humor och mängder av inspiration, något som kan behövas efter den föregående allvarsamma diskussionen.
Nästa års värdar för FEST 2015: Giorgos Evgenikos och Maria Vrachionidou visar sedan en kort film som blir ett smakprov på vad som väntar nästa år då FEST reser till den vackra ön Kea i Grekland.
Resten av eftermiddagen spenderas i individuell workshops där deltagarna får välja mellan:
Marknadsförande av berättande i en digital värld med Maciej Frankowicz där Facebook, Twitter, YouTube och AudioTrip presenteras som kommunikativa verktyg för berättande. Karen Tscholl från Berättare utan gränser ger en praktisk och förtrolig workshop med verktyg för berättande ur ett helande perspektiv.
Love Ersares improvisation och berättande är en workshop med mycket action och många skratt där deltagarna får kliva ur sina komfort-zoner, glömma vad de planerat att säga och istället ”bara göra”.
Regionalt samarbete för byggandet av en berättarkultur med Anders Karlsson.
Jennifer Ramsay i Berättande för att lära för livet använder sagan om Askungen som en praktiskt och kraftfull metod i arbetet med mobbingsituationer. En metod där deltagarna får hjälp att sätta ord på känslor och upplevelser.
Efter kaffe och smörgåsar samlas deltagarna på dansbanan där det är dags att avsluta årets konferens och lämna över stafettpinnen till Grekland: Giorgos och Maria har placerat blå, gröna, röda och gula båtar vikta i papper, som tillsammans formar orden FEST och KIA, på marken. Dessa tre dagar har varit fyllda av berättelser, diskussion, insikter och information. Vi har vandrat skogsstigar tillsammans, korsat floder och bäckar. Det har såtts frön, knutits
kontakter och vänskapsband alltmedan vi försökt se bortom gränserna och lyssna till berättelsen bortom orden.
Vid slutet av den sjunde FEST konferensen är det även dags att säga farväl och tacka en av de sju medlemmarna av styrelsen, Rose-Marie, som avgår efter sina tre år. Alla tar nu fram den sten de plockat vid forsen i Mårdsele, laddar den i handen, med hjärtat och med det ord som summerar och representerar årets konferens. Vi dansar med en hand runt stenen och den andra på en annans axel. Vi går flera steg framåt och några steg bak, vi går runt och runt liksom dagarna vi delat och dagarna som kommer. Dansen avslutas med att var och en av stenarna placeras mitt i cirkeln på dansgolvet, för var sten som läggs till samlingen får gruppen höra det ord som den deltagaren valt. När så alla stenar lagts ut och
orden har delats får varje deltagare välja ut en ny sten från golvet, vår samling av minnen ochord blandas nu och delas så ut över hela Europa.
Avslutningsvis är det dags för Maria, Giorgos och Stella att välkomna alla till Kea i Grekland den 19-22 juli 2015. De spelar musik: en vild och livlig Grekisk melodi, och alla dansar!
Kvällen spenderas på Västerbacken Hotell och Konferens. Middagen är en frikostig introduktion till den stundande svenska midsommaren, med ett komplett smörgåsbord bestående av fisk, kött, sallad, frukt och ost, avslutat med hjortron – skogens guld – över glass, till efterrätt. Marianne, Robert, Gunnar och Greger från Västerbottensteatern underhåller med berättelser både på engelska och svenska. Det är förstås bara på svenska som ordet FEST används i samband med firande och festligheter, men denna kväll, liksom dagarnainnan, blir en fantastisk fest och ett firande av europeiskt berättande.
TEXT: Rose-Marie Lindfors FOTO: Mats Rehnman
Lämna ett svar