Tredje gången gillt för Sveriges minsta berättarfestival! 14-16 augusti i Örsundsbro
En intervju med initiativtagaren Frans Koenigs:
Hur föddes idén till en berättarfestival i Örsundsbro?
En berättarkollega skulle komma på besök från Holland och då organiserade jag en berättarkväll åt honom i den gamla bion här i Örsundsbro där jag bor. Det var något jag brukade göra i Rotterdam. Det blev en jättefin kväll, det kom nästan 40 personer.
Året därpå frågade jag flera berättare och då blev det en festival med workshops och föreställningar. Jag hade bjudit in kvinnor och temat blev ”The Gift of Female Wisdom for the Time of Now”.
Det är en lokalt förankrad festival. Du kunde ju t.ex. valt att vara i en stad men nu är du på en liten plats? Hur kommer det sig?
Det finns en gammal bio, den är så charmig att man verkligen måste använda den! När människor från Enköping och Uppsala frågade efter en berättarkurs, blev det också i Örsundsbro som ligger mitt emellan.
Hur färgar temat du har valt framväxten av årets festival?
Jag väljer berättare som redan är inne på temat. Den här gången är det Walking the Earth, Healing the Self. Vi har samtal, vi utvecklar det tillsammans.
Vad är det i berättandet som fångar dig?
Jag var på en föreställning med elever som gick på en berättarkurs, det var 1998 tror jag. Det var sju personer som berättade efter varandra. Jag kunde gilla en berättelse mer än en annan, men alla var ändå likvärdiga. De berättade så att var och en visade sin pärla. Så vill jag också kunna berätta! tänkte jag. Berättande är demokratiskt. Perfektionism står i vägen för det. För mig handlar berättande inte om perfektion utan om autenticitet.
Dans är perfekt, musik är perfekt. Överallt har man stora hjältar som kan göra det perfekt. Vad gör vi vanliga människor egentligen? Berättande är något som vi alla delar. Om vi gör det till en upphöjd konst som bara några ska ägna sig åt, så går någonting förlorat.
Har du något berättarminne från när du var barn?
Ja, min pappa som talade bra tyska hade hört bröderna Grimm som barn, men han tyckte inte den holländska översättningen var bra. Han berättade ur sin lilla gröna bok som såg ut som en bibel, men han översatte samtidigt och då och då måste han stanna upp och läsa en sak och vi satt och väntade och sen glömde han att översätta, så vi fick påminna honom: Pappa!
Min mamma berättade livsberättelser från när hon var barn, på sängkanten, och det tyckte jag var helt häftigt. Som barn bodde hon i en liten by, hon berättade hur de lekte, spännande äventyr och om en lärare.
De hade ganska olika berättarstilar kan man säga?
Ja, den ena var spontan och den andra höll sig till boken. Barn gillar improviserande berättande mest har jag upptäckt.
Berättande är en uråldrig form, vad är det som gör den relevant idag? Vad har fått den att överleva?
Med berättande blir man samskapare av världen, det är verkligen så. Förut var det nästan självklart, men nu är det absolut nödvändigt att återta kraften att berätta om våra liv. Överallt finns det dominerande berättelser om hur världen ser ut, i politik och medier. Vi går genom livet nästan som offer i någon annans berättelse. Vi kan återskapa världen genom andra berättelser, det är en stor kraft i det. Att bli huvudperson i sin egen berättelse. Det är väldigt viktigt att alla blir hörda och alla har vi verkligen något att berätta. Om vi får höra varandras livsberättelser försvinner fördomarna. Har man hört en människas berättelse förstår man henne. I djupet är alla berättelser samma. Många handlar om transformationsprocesser, olika stadier man går igenom. Ofta är det tre söner eller tre döttrar, de är alla samma person som gör tre försök, man bär alla tre i sig.
Krävs det några förkunskaper för att delta i walkshopen på festivalen?
Absolut inte! Välkomna!
Text: Andrea Berge
Lämna ett svar