Berättarnätet Sverige

Välkommen till den svenska berättarrörelsen

Hela vårt område kryllar av berättelser. Och av berättare.

 

 

”Hela vårt område kryllar av berättelser. Och av berättare”, säger Urban Berglund i Ammarnäs Guiderna Vindelfjällens Vägvisare, AGVV. Urban är ordförande i föreningen, som sedan 2016 är en av BNS´s medlemsföreningar.

 

 

Berättandet i fjällen – Som av en händelse

Hela vårt område kryllar av berättelser. Och följaktligen av berättare. Men det finns en svårighet. Som har med turismen att göra. Enklast åskådliggör jag den genom följande erfarenhet:

Min pappa var en god berättare, och jag frågade honom om han kunde komma till en grupp av gäster och återberätta någon historia ur sitt liv. Men det blev tvärnit. Aldrig på en speciell tid, på en definierad plats och inför en grupp som inte var känd på förhand. Däremot dök han gärna upp – som av en händelse – när jag var ute i vår natur med en grupp gäster, och drog, som av en händelse, någon av sina berättelser för dem. Men först då han blivit bekant, druckit en kopp kaffe, eller fått visa var de bästa fiskarna gick att fånga. Sådan är vår kultur.

Inom turismen är det mesta väldigt bundet. Bundet av bokningssystem, av annonsmöjligheter och marknadsföring, av betalningssystem och logistik, av gästernas förväntningar, (eller snarare brist på förväntningar när det gäller berättelser) och av säsonger.

 

Berättandet i fjällen – Småskaligt kulturarvsarbete

Det finns mycket lokal historia som vill komma till uttryck, som en bok som skrivits i byn om kvinnoöden under 1800-talet. Den är bara ett av flera exempel på detta. Och byns Sameförening arrangerade en berättardag under hösten 2015 med temat ”björnhistorier”. Det här är exempel på att vi har en levande resurs då det handlar om berättandet.

Mina funderingar, utifrån guidad tur och frågan om att ta betalt formulerade jag på ett föredrag i samband med en konferens i vårt område den 4 februari 2015. Jag döpte min presentation till ”Småskaligt kulturarvsarbete” och diskuterade hur detta kan bidra till vår överlevnad på orten.

Min poäng var att – på samma sätt som bonden numera säljer sina varor i den egna gårdsbutiken så måste det lokala kulturarvet finnas till salu i ”Gårdsteatern”. Så för mig är kulturarvsarbete en fråga om att vidmakthålla och förädla något som redan finns.

Och tro inte att jag vill att varje bondgård, eller by, ska bygga en teater – utan det räcker med alla de platser och sevärdheter som finns av sig själva, redan idag. Det handlar om att låta platsen man besöker komma till liv genom berättelserna. Inte alls svårare än så.

Mitt eget exempel på detta är en utsikt över vår fjällsjö och vad som hände inne i viken av den sjön, på den plats där utsikten är som bäst. Där stod min farfar år 1940 och han kunde i det ögonblicket inte njuta av det sköna i utsikten. Han hade just jagat bort Landsfiskalen och Lappfogden från platsen och de båda statliga tjänstemännen var i det ögonblicket på väg tillbaka till fjällbyn Ammarnäs, en sträcka på många kilometer, till fots.

Min farfar visste att han snart skulle få stå inför tinget och svara för sig. Men just i det ögonblicket var det viktigare att få ut båten i vattnet igen. För han och hans son, min far, behövde mat för dagen och den fick man ute i sjön i form av fisk. Han visste inte då att han skulle vinna processen i Högsta Domstolen, men det vet jag, nu, sjuttiosex år senare.

Den berättelsen passar bra att få höra på just den platsen, och för det behövs ingen teater, ingen byggnad, bara intresserade åhörare. Men hantverket att få fram berättelsen behöver tränas. Och resultatet av det arbetet kan bli ytterligare något att ta betalt för, och kanske, en del av överlevnaden på orten.

 

Bildtext: När min fru, Marita Norin, konstnären bakom vår svenska tiokrona, skulle göra en souvenir för vår rikskända ”Potatisbacken” i Ammarnäs så valde hon att berätta historien om backens liv idag med denna bild. I bakgrunden ser man backen, en moränkulle från istiden, som byborna lärde sig att odla potatis i. Där frös inte plantorna under de kalla nätterna i juli månad. I förgrunden ser man en utsträckt hand med delar av skörden – den populära mandelpotatisen som alla bybor odlar. På backen ser man så kvinnorna, hukande över plantorna, vid skördande och /eller rensande av ogräs. Där pågår arbetet. Vid staketet står karlarna och pratar med andra karlar. Den bilden väcker en del förtjusning hos kvinnorna i byn idag.

Detta var hennes berättelse om Pärbacken (2004). Som konstnär fick hon ofta friheten att berätta korta historier om det hon avbildade. Så berättar vi också historier i fjällen.

Berättande i fjällen –  En produkt med förhinder?

Sedan 2013 har jag erbjudit berättelser om mina förfäder som en del i mina erbjudanden till turisterna. Första året fick jag fem deltagare på en säsong, andra året tjugofem! Då trodde jag att det lossnat. Att det skulle bli en inkomst.

Men tredje året kom ingen alls till arrangemangen och inte heller sommarsäsongen 2016. Snopet. Det är svårt att ta betalt för berättande.

Både 2015 och 2016 har jag fått inbjudan att delta i den verksamhet som Naturum har i vårt område. Olika föreläsare får berätta om forskning på djur, natur, eller språk. Och jag har berättat om några människoöden från trakten. Då betalar Länsstyrelsen ett arvode för min insats. Och publiken kommer gratis.

En fråga jag brottas med är själva paketeringen av berättelserna. Så att det kan generera en inkomst. Det är en knäckfråga.

 

Utveckling av berättande i fjällen.

Jag ställde frågan i föreningen, hur använder ni berättandet i er verksamhet? Vi är bara fyra aktiva guider, så det borde gå fort att få svaren sammanställda. Men den första svarade att han är guide och inte berättare. Två har för mycket för sig just nu för att hinna svara. Så då återstår mitt eget svar.

Jag ser berättelsen som guidens viktigaste verktyg. Mera pretentiösa utbildningar pratar om ”Interpretation” och innehållet i det begreppet översätter jag till berättelser. Och även om det här låter enkelt, allt en guide gör är berättelser, så återstår faktiskt hantverket.

Vem berättar? För vem? Vid vilken tid? Under vilka förutsättningar? I vilket sammanhang? Vad vet åhöraren i förväg? Vilka språk kan jag använda? Och vilken kunskap har jag att ösa ur? Vilka frågor vill jag väcka och vilka svar vill jag ge?

Alla de här frågorna kan ge mycket huvudvärk. Så det är viktigt att komma ihåg att berättelsen har ett sorts egenvärde. Allt måste inte målstyras, formuleras på guldvåg eller underordnas olika kluriga syften.

Berättelsen behöver få finnas precis som den är. Lika väl som berättaren. Och få njuta av situationen där alla är ”idel öra”. Själva mötet mellan människor är ett egenvärde och jag har börjat dra mina skrönor även med gäster som aldrig har bett om det – än mindre betalar särskilt för det. De blir förvånade och vår relation blir starkare. Många gäster blir på det sättet bekanta, eller till och med vänner. Nog så viktigt inom turismen. 

Text: Urban Berglund

 

OM Ammarnäs Guidernas Vindelfjällens Vägvisare, AGVV:

Jag heter Urban Berglund och är ordförande för Ammarnäs Guiderna Vindelfjällens Vägvisare (AGVV). Vi är en ideell förening som utvecklar guidade turer i vårt område – Vindelfjällens Naturreservat – med byn Ammarnäs som bas.

Föreningen bildades 2012 som ett resultat av ett utvecklingsprojekt som kallades ”Vandringsturism i Vindelfjällen”(2010 – 2012) och där fanns dels en utbildning till guide inbakad och dels en workshop i muntligt berättande där Västerbottens läns berättarantikvarie Marianne Folkedotter var ledare.

Mitt eget intresse för berättande tog fart och jag har varit åskådare under Berättarfestivalen i Skellefteå både 2015 och 2016. Till ”Världsberättardagen” år 2016 gjorde jag ett arrangemang i min anläggning Vindelåforsens Stugby i Ammarnäs. Vi tittade på olika internetsidor från hela Berättarsverige och från BNS. Vi läste ur en bok som skrivits i byn om kvinnoöden under artonhundratalet och såg på ett av inslagen ur Storydox.

Fikaförsäljningen under arrangemanget gav trehundra kronor och det räckte till medlemskapet i BNS. Sedan 2016 är alltså AGVV medlem i BNS tack vare de pengarna.

Länkar.  AGVV finns på www.ammarnasguide.org och mitt eget företag på www.bertejaure.se

 

2 kommentarer

  1. Christina Öster

    27 februari 2017 at 15:13

    Jag håller såå med! Ett berg är ett berg ända tills man får höra berättelsen om berget eller saker som utspelats i dess närhet. Det är mycket sällan som åhörarna vill få rena fakta om berget, de vill ha en upplevelse om vad som en gång här har hänt och bli delaktiga i historien. I berättarens ögon vill man se en glimt av händelserna och i rösten vill man höra känslor och hjärtats puls.

    • Hej, Christina.
      Tack för din kommentar. Den var en fin uppmaning och en berättelse i sig själv.
      Birgitta skrev till mig att du gillade texten. Annars hade jag inte vetat om den.
      Så bra. Då kan vi kanske fortsätta prata om guiden som berättare.
      Det gläder mig.
      Hälsningar från fjällen.
      Urban.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

*