Vi har hört henne som muntlig estradberättare. Berättelserna finns bara i hennes eget huvud. Nu sätter hon dem på pränt och ger ut en serie med muntliga berättelser som heter just ”På Pränt”. Böckerna ska stimulera till högläsning.

Så här skriver Christina Claesson om uppgiften hon gett sig i kast med och skillnaden mellan det talade och det skriftliga ordet:

”Jag fattar inte hur en berättelse som tar 17 minuter att berätta tar en vecka att skriva ner.

Det borde ju vara så enkelt. Bara sätta på mikrofonen, prata in alltihop i ett sträck, utan avbrott: Hunter, den grymmaste hunden som nånsin levt i Skåne. Sen bara renskriva rubbet. Det borde inte ta mer än två timmar, 30 tusen tecken, sagt och gjort.

Nu har jag jobbat fyra dar med den, och ännu är jag inte klar.

Jag har berättat den säkert hundra gånger. Den sitter. Den har putsats och polerats och tajmats intill perfektion. Jag vet exakt när folk kommer att skratta och exakt var de kommer att fatta att jag ljuger. Jag vet var de kommer att förfasas och var de kommer att äcklas. Jag vet punkten där somliga i publiken börjar ana vad som ska hända, och andra släpar efter och ännu ser frågande ut. Jag vet när de kommer att stanna upp i logisk tvekan och vet precis vad jag ska säga då för att besvara deras ännu inte medvetna frågor, så flödet inte stoppas. Jag vet hur jag sätter onelinerna och jag vet precis hur länge jag kan dra pausen före slutmeningen. Vet hur många sekunder det sen tar innan de börjar applådera.

Ja, den sitter.

Nu har jag suttit fyra arbetsdar med storyn och ännu är jag inte klar. Mer än fyra timmar på en dag orkar jag inte sitta och skriva. Sen får jag ont i rumpan och myrkryp i benen och blir uttråkad och längtar ut. Så det är visserligen korta arbetsdagar men icke desto mindre, kalendern går.

Vad är det som händer?

Ja först och främst tar det förstås lite längre tid att knacka ner orden på tangentbordet, än det tar att säga dem. Även om man skriver fort. Ja och sen ska man rätta stavfel och städa upp. Men mer än två timmar borde det inte ta med autocorrect.

Men fyra dar! Varför?

Jo kanske detta:

Jag har inga lyssnare, bara inbillade läsare. I det muntliga berättandet föds språket i relation till publiken. Lyssnarnas förväntan driver på. Man kan bara stå tyst en sååån lång stund innan nästa mening måste levereras.
När jag skriver, däremot, kan jag utan vidare drömma mig bort eller stanna upp för att fundera på kommatering och ordval, utan att det blir pinsamt. Jag tar tankepauser.

Ögat är mer kritiskt än örat. Med ögat sitter jag i jurysoffan och letar stavfel. Som muntlig berättare löser jag grammatiken och ordvalen efter hand. Som lyssnare gör farten och flödet att jag accepterar vad som sägs för att jag inte vill missa det som kommer sen.

Det är lättare att bluffa med kroppsspråk. Det som jag utan vidare kan påstå när jag pratar finner jag att jag måste förklara och motivera tydligare när jag skriver. Kanske är det för att minspel och kroppsspråk kan poängtera, förstärka eller ifrågasätta det som kommer ut ur munnen. Min auktoritet som ensam sceninnehavare dirigerar vad folk ska tänka eller inte tänka på. Texten däremot är befriad från min kroppsliga auktoritet och måste motiveras på annat sätt.

Ny form ger ny inspiration Skrift är en annan uttrycksform än det talade ordet.  Det kan vara svårt att tro för det är ju ord. Ord som ord. Nej. Talade ord går in genom örat (även på talaren själv.) Skriftligt möter hjärnan genom ögonen. Ögonen är mer kritiska och logiska. Öronen är mer känslomässiga och associativa.” http://www.christinaclaesson.se/ 

Foto: Carolina Romare