Berättarkonstens egenart
Vad särskiljer berättande som konstform? Vilka tekniker (konstnärliga) använder sig berättare av?
Ägare av frågan Love Ersare Deltagare: Monika Westin, Annemarie Krarup, Taina Luodelahti, Christina Ljungqvist, Mikael Öberg och Sigrid Ogland
Basvaror/Nödvändiga ingredienser
Berättare
Berättelse, Dramaturgisk struktur (men inte nödvändigt vis den klassiska)
Lyssnare (kan man vara lyssnare till sig själv?), Påverkan på lyssnaren
Språk
Rum (men det behöver inte vara fysiskt, internet, inne i sitt huvud)
Sinnesintryck
(Musikalitet)
(Empatisk kontakt)
Kryddor/tekniker, ingredienser som kan vara bra att ha
Rösten
Kroppen
Mimik
Sång
Musikalitet
Gestaltning
Berättare
En person på scenen
Flera personer på scenen
Språk
Ögonkontakt
Empatisk kontakt
Berättelser
Lyssnare/Publik
Rummet
Ett fokuserat rum
Medvetet budskap
Volym och intensitet
Tystnad
Musik
Medvetet styrda klanger
Närvaro (anpassningsbarhet till den särskilda berättarsituationen, här och nu)
Avtal med lyssnarna
Sinnesintryck, bilder, ljud, lukter
Olika sorters blickar
Riktningar
Rörelser i rummet
Berättande kontra andra Rätter/konstarter:
Vad är teater? Är det en undergenre till berättande? En del hävdar att teater måste innehålla rollgestaltning och att fysiskt titta på någon på scenen.
Poesi. Kan vara utan berättelse, men har det andra gemensamt
Kan man dela upp konsten i berättande och abstrakta konstarter?
Alla konstarter är mer eller mindre berättande, vi jobbar med MUNTLIGT, talspråkligt
På finska finns tarinankertoja-berättelseberättare, storyteller.
21 oktober 2010 at 14:40
Kroppen är väl ändå ”basvara” ??!!!
Ta kroppen och dess rörelse/minik/röst, lägg därtill minnets salt
så har du basen för berättelsen som soppa !
Hélène Blomqvist
22 oktober 2010 at 23:11
Detta var en knäckfråga. Men vi sa att eftersom man kan ha en berättarföreställning för en blind publik så är kroppen heller inte nödvändig annat än som språkförmedlare, då antingen genom röst eller teckenspråk. Men självklart kan en berättarupplevelse fördjupas med hjälp av kroppsspråk och mimik. Men som sagt, detta är ett tankeexperiment, hjälp oss gärna med andra tolkningar!
22 oktober 2010 at 10:17
Hvis vi sidestiller fortællekunsten med andre kunstarter, hvad der kun er rimeligt og rigtigt, er hovedspørgsmålet: ”Hvornår er det kunst?”
En kunstmaler som kan sit håndværk, kan male 100 billeder og alligevel, er måske ikke et eneste et kunstværk.
På linie med andre kunstformer er fortællekunsten, som jeg ser det, en personlig udtryksform. Det betyder, at man skal have noget på hjerte, man skal ville noget. Og man skal ikke kunne lade være.
Alle de håndværksmæssige færdigheder som er nævnt tidligere kan være nødvendige ingredienser, men er ikke absolutte.
Hvornår en fortællers historie så er kunst, er desværre altid op til andre at bedømme og vurdere.
22 oktober 2010 at 12:40
”Man skal have noget på hjerte” Instämmer med föregående skribent 😉 Av hela mitt hjärta …
22 oktober 2010 at 23:15
Bra inlägg!
En bildkonstnär kan också skapa bilder i medvetet icke konstnärligt syfte. en målad bild för en reklamkampanj eller en informationsskylt, är det bildkonst?
Definition av konst är ju en egen spännande diskussion som vi gärna kan fortsätta under den här tråden! jag gillar din tanke. att det är något man har på hjärtat som måste ut, något man vill förmedla. Jag tycker att det är viktigt att vi tar in det muntliga berättandet i konstnärliga diskussioner även om det är många delar av berättandet som kanske inte är konst.
Är pedagogiskt berättande konst?
Är corporate storytelling konst?
Är läkande berättande konst?
Eller är det hantverk där man använder berättandet som verktyg för att utföra en syssla, utlärning, reklam, läkande?
22 oktober 2010 at 23:17
Hjälp oss att fortsätta den här diskussionen!
Är det något mer som ska vara nödvändiga ingredienser?
Ska något bort, klarar vi oss utan något på listan? (ni ser redan nu att en del är inom parantes, det betyder att vi var oense om det var nödvändigt)
Vilka fler ingredienser finns det?
Är hela listan löjlig, onödig eller farlig? (se inlägg om berättarfundamerntalism)
Finns det bättre sätt att prata om berättande som konstart?
26 oktober 2010 at 13:02
Ja, jag skulle vilja pröva ett delvis annat sätt att diskutera den! Har du egna upplevelser av föreställningar eller kombinationer av program du uppskattat – som innehåller både muntligt berättande och andra sätt att kommunicera? Utifrån sådana praktiska erfarenheter kanske man kan fylla på i kryddskåpet. Och tänka bättre när man har något konkret att utgå ifrån. Här är mitt exempel:
Fortfarande är Göran Hembergs föreställning om Beowulf för många år sedan det fmest intressanta berättande jag hört. Ruskigt svår historia, gräsligt illa filmad flera gånger. Göran använde tre ”positioner”. En där han helt enkelt berättade. En där han använde en mask. Lustigt nog har jag glömt vad han gjorde när han hade den på sig, kanske var han någon av huvudpersonerna. Det var den tredje positionen som gjorde den hopplösa historien angelägen och ”bildande”. Ibland gick han fram till scenkanten och samtalade med oss, med ett mycket direkt tilltal. Även om det var helt klart att hans frågor var ”retoriska”. Varför gör Beowulf på det här sättet? Vad är en god konung? Efteråt frågade jag en flicka i publiken, kanske i tioårsåldern, vad hon tyckt om föreställningen. ”Äckligt!” sade hon. Men varför sade hon inte ”Tråkigt”?
26 oktober 2010 at 21:42
Slik jeg ser det, er pedagogikk kunst. Helbredende fortelling er vel også kunst. Det må være kunst for at det skal ”virke”, tenker jeg. Corporate storytelling har jeg ikke forutsetning for å mene noe om. Kunst har med selve livet å gjøre. Noen musikere lager musikk, noen musikere framfører musikk som andre har laget. For eksempel. Alle, både de som lager musikken og de som utøver den, kan være kunstnere, men de er det ikke nødvendigvis. En gang sa en billedkunstner jeg kjenner noe sånt som at hvis noe skal være kunst, må det aldri være gjort før. Det tror jeg er et viktig moment. Man kan tenke seg en teaterforestilling som går kveld etter kveld, med nøyaktig instruksjon og innlærte replikker. Det kan være kunst hver gang – og også utvikle seg kunstnerisk – hvis skuespillerne oppdager / opplever det på nytt og på nytt.
28 oktober 2010 at 17:46
Jeg er svært uvant med denne formen for kommunikasjon, men synes det er så interessant å snakke alvorlig om viktige ting at jeg gjerne vil være med. – Siden sist jeg skrev har jeg tenkt på spørsmålet til Ulf om forestillinger eller sammensetninger som man har ”uppskattat” spesielt. Og jeg tenker på en gang (da var det også Göran Hemberg som fortalte, men det har jeg brukt lang tid på å huske) som jeg tror er den fortelleropplevelsen som har gjort mest varig inntrykk, og som skapte mest indre uro hos meg. Ikke noen fortvilet, opprørsk, ekstatisk uro, men en slags ”stille ommøblering”. Det han gjorde var ganske enkelt, forsåvidt som han først fortalte ganske grundig, tilforlatelig og billedskapende om noe han hadde opplevd, for så å gå over til en fortelling fra Det nye testamente. Jeg kan ikke gjenfortelle det han sa, men opplevelsen griper meg fremdeles. Det var ingen ytre virkemidler, iallfall ingen rekvisitter eller noe slikt. Heller ingen merkbar sjangerovergang. Det eneste måtte være at han kanskje flyttet seg litt på scenen. Jeg kan tenke meg at det var bevissthet, intelligens, ærlighet, konsentrasjon og vilje som skapte en ”diamant”. – Gir det jeg har skrevet mening i forhold til spørsmålet?
28 oktober 2010 at 18:01
Det ger absolut mening! Men nog måste det väl vara en slags förflyttning mellan genrer från ”livshistoria” till ”biblisk berättelse”? Vilket borde förstärka temat, budskapet, frågeställningen, undertexten eller vad man nu ska kalla det.
28 oktober 2010 at 22:06
Det må jo ha vært en overgang, selv om ikke jeg kan si noe om det. Det er verdt å tenke opå. J.