Hallå där!

Hallå där, Rose-Marie Lindfors, ordförande i Berättarnätet Sverige och Grattis till kulturstipendiet du fick för några dagar sedan. Visste du om det här?

Tackar! Jag hade ansökt om stipendiet, men trodde faktiskt inte att jag skulle komma ifråga. Sen har tiden gått, och jag har inte ens tänkt på det.

Vad tänkte du när du fick veta att du fått kulturstipendiet?

Jag blev så himla överraskad, det kändes helt overkligt att jag fått det. Och jag blev så rörd över att läsa motiveringen, sen kom glädjen och tacksamheten. Så just nu går jag omkring med ett stort leende och säger TACK.

Vad ska du göra för pengarna?

Det är ett resestipendium, så jag ska åka till Sydafrika och möta professionella berättare, författare, illustratörer samt pedagoger som arbetar med barns möjligheter att upptäcka böckernas fantastiska värld, berättelserna, och läslusten. Jag ska också besöka museer som arbetar med berättandet, både berättelserna från nutiden, och berättelserna från förr, från grottorna i Drakensberg, där Sanfolket berättar om sitt liv. Jag åker den 20 nov, och stannar till den 7 dec.

Hur kom det sig att du började med muntligt berättandet?

Jag har nog alltid varit intresserad av berättandet. Jag  minns hur jag älskade att skriva berättelser i skolan, långa berättelser som inte ville ta slut. Jag var också väldigt intresserad av att lyssna till andras berättelser, jag satt i timmar och lyssnade på de vuxnas berättelser. Senare i livet, som dramapedagog har jag arbetat  med unga människorns egna berättelser, att hitta sätt att plocka fram de berättelser som ännu inte är berättade. Och med tiden har  jag intresserat mig mer och mer för de berättelser som kanske aldrig skulle ha blivit berättade. Att göra det möjligt för t.ex flyktingar att få delta i berättandet, att bli lyssnade på.

Vad brinner du för att utveckla inom berättandet? 

Jag tror vi behöver få lyssna till många olika röster, till många olika berättelser i Sverige, och i hela Europa, vi behöver skapa möjligheter för de olika rösterna att få höras, det är nog det jag brinner mest för just nu. Att lyfta fram både det som är unikt och det som är lika. Att berätta de autentiska berättelserna, de som är äkta, de som berättar om livet, idag. 

Hur skulle du vilja beskriva den svenska berättarrörelsen? 

Utifrån vad jag känner till om den så skulle jag nog säga att den är en skattkista, som är fylld med alla möjliga skatter, från förr och från nutiden, den är i ständig rörelse, och den utvecklas utifrån det samhälle vi lever i, från de berättare och pedagoger som finns idag. Den är öppen för det nya och värnar om det traditionella berättandet. Det unga berättandet är en viktig del, och många berättarföreningar satsar på ungas berättande, att både överföra traditionen, men även öppna upp för deras berättelser, från idag. 

Motiveringen till att just du får stipendiet är ditt främjande av integration med hjälp av berättandet. Varför är just berättandet en styrka i det sammanhanget tror du?

 Alla människor bär på sin berättelse, de bär en berättartradition med sig och inom sig, och vill dela den berättelsen med andra. De vill bli lyssnade på. Det handlar om tradition, kultur och sammanhang, det handlar om tillhörighet, om delaktighet. Det är en demokratifråga. Med berättelserna kan vi skapa ett gott liv tillsammans.

Vad händer på berättarfronten i Skellefteå just nu? 

Skellefteå Berättarförening är en aktiv förening, som inbjuder till Berättarcafeér, berättarworkshops och annat nytt och spännande. Bl.a arrangerar vi en julkalender på torget under december månad, med lucköppning varje dag kl 12.00 där vi bjuder på en kort berättelse. Där  kommer vi att få höra många olika röster, och många olika berättelser.

I Skellefteå har vi en Berättarfestival varje år i april, och där säger man att vi vill ha ett mångkulturellt perspektiv och att de unga berättarna ska få en stor plats. 

Hur ser du på berättandet i framtiden? Vilka visioner har du 20 år framåt i tiden? 

Jag tror att berättandet är på väg att bli en del av vårt gemensamma kulturliv, trots att – eller tack vare – att vi lever i ett sådant mediabrus, med så mycket berättande. Jag kan se att det muntliga berättandet är på väg att utvecklas i skolan, att det får en större plats i den folkliga traditionen, att det är en demokratiska process som pågår. Så om 20 år, ja då är berättandet en konstart som är anpassad till det liv vi lever då, en konstart som alla kan känna sig delaktiga i, ett uttryck som lever o utvecklas. 

Än en gång stort Grattis och en sista fråga, vad ska du göra nu?