Hur kan man utveckla en berättarkonst som ligger närmare samtalet?

Ägare av frågan Ulf Ärnström. Deltagare: Marita Castro, Göran Hemberg, Karin Ferry, Kerttu Jokela, Helena Heyman

Det kan handla om två saker som kan hänga samman

Att använda berättelser för att leda till samtal i bestämda syften
– Så som Marita som arbetar på Mångkulturellt Centrum använder berättelser för att öppna för och nyansera samtal. Som ett exempel på hur man kan tänka då sade Marita att i den berättelse man använder kan man bygga in konflikt mellan vad man kan kalla centralvärden och signalvärden.

– Så som Ulf använder berättelse för att de ska starta läroprocesser där samtal kan vara ett led i detta.

– Att berätta för personer med demens som ett sätt att aktivera dem. På motsvarande sätt använder man ibland saker och fotografier för att väcka minnen.Vilka typer av historier är mest engagerande i det sammanhanget?

En berättarkonst som är mer samtalande
Berättarcaféer sker ju i en samtalande ram och vi talade en hel del om vad som får dem att fungera eller haverera. I dem sker också ett slags samtal där berättelser kan betraktas som ”repliker”, när den ena historien ger den andra. Eller uttryckt på ett annat sätt, där historierna ”knoppar av sig” och bildar vävar av teman som ingen bestämt på förhand. Hur fungerar förutbestämda teman på berättarcaféer? Hindrande eller öppnande? Barndomshistorier, dofter, natur, livet i Lillköping förr och nu …

Kan man betrakta ”ordfördelarens” (dvs. den som är värd för berättarcaféer) uppgift som en slags berättarkonst?

Ulf försöker överföra erfarenheterna av lärande samtal i skolmiljö till berättande kulturevenemang för vuxna. Dels så att man inbjuder mer till kommentarer och samtal både under berättandet och i pauser och efteråt. Och dels i föreställningar där man har en samtalsstund efteråt. Så som i dilemmasagor, en urgammal diskuterande berättarform.