Här kommer ett inlägg av Helena Heyman från Skånska berättare.

I år var det hundra år sedan Stadsparken i Lund invigdes och det firade man med en mängd olika aktiviteter i parken.

Men vem kände till det gedigna programmet med aktiviteter kan man undra. Pappersprogram fanns att hämta på turistbyrån, men hur ofta går man som lundabo in på sin egen turistbyrå? Programmet fanns också på kommunens hemsida. Men går man in på nätet och  letar efter något som man inte vet finns?  Känner ni berättare igen det? En förutsättning för ett lyckat och välbesökt berättarevenemang är god marknadsföringen! I höst har jag verkligen lärt mig det.

Så var det dags för ”Fågelsagor för barn” med mig, berättaren Helena Heyman,vid två tillfällen under den gamla hängboken i Lunds Stadspark.

På Lundasidan i Sydsvenskan under “Det händer idag” stod ingenting fast jag skickat in en notis. Inte heller något under “Dagens Guide” på annat ställe i tidningen. Det skulle vara arrangörens ansvar.

Jag vaknade denna tisdagmorgon med en obehagskänsla. Det kommer nog ingen , tänkte jag. Morgonen var mulen, regnet hängde i luften.

Väl förberedd och i god tid travade jag bort mot stadsparken. Över ena axeln bar jag den hopfällbara berättarstolen. Över andra axeln stor kasse med batteridriven mikrofon, presennigar, filtar och egenhändigt målade akvareller föreställande de fåglar jag skulle berätta om. I fickan låg en liten ladusvala, ett mjukisdjur som kvittrade vacker svalsång när man tryckte på ryggen.

“Samling vid kansliet kl 10.00” stod det i programmet. Jag väntade länge och studerade under tiden voljärerna i närheten med frusna undulater och märkvärdiga höns med fjädrar på fötterna. Det började duggregna. Inte en människa i parken.

Jaha, mina farhågor hade besannats  och jag skulle just gå bort till hängboken för att samla ihop mina utlagda filtar och presenningar.

Då, tio minuter sent kom det en ensam dam, en berättarintresserad mormor! “Är det du som skall berätta sagor”? frågade hon. “Jag vill gärna lyssna för att sedan berätta vidare för mina barnbarn.”

Nu regnade det riktigt ordenligt. Vi såg på varandra och började skratta. Båda var vi klädda i regnställ. Så, “Javisst, kom med!”sa jag och så förde jag mormor genom två mörka trollskogar av idegran och cypresser och snart var vi inne i sagovärlden, kojan under hängbokens grenar.  Där var det riktigt mysigt och skyddade var vi från både regn och vind och där hängde jag upp mina fåglar i grenarna. Tvättklämmor och snören hade jag med mig i kassen.

Men var fanns bänkarna som vaktmästaren skulle sätta ut?

Långt borta i en annan del av parken anade jag några gula parkbänkar – under en helt annnan hängbok!

Men mormor Eva , som ju var välklädd – och rörlig,  satte sig på en av filtarna framför mig. Och så började jag berätta.

Eva hade papper och penna i handen och antecknade med stenografisk hastighet om sparvhöken som av misstag åt upp ugglans ungar, om hur spillkråkan och ladusvalan skapades, om svanarna som flög ikapp, om fåglarna som ville ha en kung och till slut om Tummelisa och den snälla ladusvalan.

När sagostunden var slut hade regnet dragit undan och solen sken vackert in i kojan. Eva var mycket nöjd med sina nerskrivna berättelser. “Vad roligt det skall bli att berätta för barnbarnen” sa hon.

Och senare var Eva den första att anmäla sig till min kurs i muntligt berättande på Lunds stadsbibliotek.

Flera veckor senare var det dags för det andra tillfället med “Fågelsagor för barn under hängboken.” Denna gång stod det tydligt annonserart både under “Det händer idag” och under “guiden” i dagstidningen. Jag hade också själv informerat några förskolor om fågelberättandet.

Även denna morgon var mulen och våt när jag promenerade bort till stadsparken med min “rekvisita” över axlarna.

Döm om min förvåning när det redan tjugo minuter före tio kom vandrandes, från alla håll på gångarna, små telningar, i led,i prasslande galonbyxor,  med sina olika “dagisfröknar”

“Oj”, tänkte jag, “Jag skulle inte ha lämnat mikrofonen med högtalaren hemma.” Men mer “tänk” blev det inte tid till.

Genom trollskogarna och in i sagovärlden travade de små liven snällt och så satt 67 !!!! små änglar på filtarna framför mig, alla i kommunens självlysande gröna västar  – och lyssnade andäktigt på spännande, lite farliga men lärorika fågelsagor!

Denna morgon var också bänkarna placerade under rätt hängbok. Sju parkbänkar, fulla till sista plats av berättarintresserade förskolelärare.

Oj, säger jag bara! Båda tillfällena lika spännande!

Helena Heyman, Lund 2011